Konstnären John Bauer var känd över hela Sverige för sin trolska teckningar, men vem var uppasserskan fröken E.Hagberg från Lerbäck? Det vore intressant att veta. Men om henne skrevs det inte särskilt många rader, när de båda omkom i en båtolycka.
Året var 1918, natten mellan den 19 och 20 november. Det var den natten ångaren Per Brahe gick under med man och allt just vid inloppet till Hästholmens hamn på östgötasidan. Tjugotre personer omkom. Ingen hade en chans att ta sig ut från däck och hytter. Många hade redan krupit till kojs, eftersom en lång sjöresa väntade. Båten gick mellan Jönköping och Stockholm. Per Brahe hade på kvällen lämnat hamnen i Gränna, där man lastat.
Vinden var hård olycksnatten. I lasten fanns stora partier symaskiner tillverkade i Huskvarna, samt annat tungt gods. Kapten Boija var själv orolig för hur det skulle gå. ”Går det inte på tok den här gången, går det aldrig på tok”, lär han ha sagt innan resan påbörjades. Ingen kunde dock ställas till ansvar för olyckan, men undersökningar visade att lasten hade förskjutit sig i den hårda vinden. Det innebar att Per Brahe pressats på sidan ner under vattenlinjen. Båten gick mycket snabbt ner till botten på 35 famnars djup.
Samtliga blev kvar i djupet. När bärgningen av fartyget påbörjades sommaren 1922 påträffades liken, söndertrasade, utan kroppsdelar och svåra att identifiera. Gamla erfarna sjömän poängterade efter katastrofen att de aldrig skulle ha vågat göra den manövern som Per Brahes kapten gjorde den ödesdigra natten. Ingen dykare tog den gången heller risken att går ner på det djup Per Brahe hade hamnat. En del gods flöt dock upp till ytan. Bland annat påträffades ett stort antal livbojar märkta med namnet Per Brahe.
Man räknade värdet på lasten till 300 000 kronor. Fartygets egenvärde låg 150 000 kronor. Mycket stora pengar på den tiden. Det kan nämnas att det gick rykten om att kapten Boija var synlig på olika ställen efter katastrofen. Men det var bara falska rykten. Åren mellan 1920 och 1922 försökte man lyfta Per Brahe ur sin grav i Vättern. Men försöken var dåligt underbyggda. Det blev också bråk mellan olika bärgare. 1922 startade andelsbolaget ”Per Brahes bärgning” med intressenter från bosatta på orten.
Dykare Lagerström från Stockholm engagerades. Kraftiga vajrar, kättingar och pontoner köptes in. De båda galeaserna Don Carlos och Carl Gustaf från Bastedalen anlände för att vara med om bärgningen. Senare dök också bogseraren Harge med Janne Danielsson och pråmen Tord upp vid Hästholmen. Vid månadsskiftet juni-juli lyckades bärgarna lyfta förskeppet en halvmeter. Det verkade gå vägen. Folk strömmade till för att beskåda lyftet.
Per Brahe blev synlig ovan vattnet vid en bärgningsinsats mellan den 23-24 juli. Fartyget fördes in på 10-12 meters vatten för avlastning. I augusti påträffades några av de omkomna. Fem ton lera fanns på akterdäcket. Man fann nu liken efter de saknade. En kvinna låg nedbäddad i sin hytt och två kvinnor fann man omfamnande varandra i ett sista bittert avsked.
Man räknade med att bärgningen kostade runt 50 000 kronor. Den såldes sedan för kustfart. Östergyllen hete fartyget när det gav sig ut på sin andra jungfrufärd, senare även Kallerö. Med namnet Ostkusten döptes båten till under sin tid som kustångare. Den skrotades 1960. Fartyget tillhörde då ett rederi i Finland.
In i det sista vilade katastrofen i Vättern tungt över det vita skrovet. Under en av de sista resorna frågade en äldre dam kaptenen om lasten på däck var ordentligt förtöjd. Det var på en resa ute Ålandshav i hård vind. Hon var rädd för att det skulle hända något liknande det som Per Brahe råkade ut för. Hon visste inte just då att det var gamle Per Brahes däck hon trampade.
Länge levde skildringarna i folktron. Skillingtryck skrevs, det vita spöket på det vitglödgade vågkammarna sveptes in i gåtfullt skimmer. Vätterns magi och mystik fick folk att prata och fantisera ute i stugorna. På det viset skapades en myt om Per Brahe.